Debatten kretsade kring två huvudområden: migrationspolitiken i det nytecknade Tidöavtalet och välfärdens ekonomi i lågkonjunkturen. Migrationsfrågan dominerade hos samtliga partiledare, medan välfärden, vård, skola och omsorg, fick särskild tyngd hos KD, MP, S och V. Nedskärningar och risken för uppsägningar i kommunerna återkom som central konfliktyta.
Konfliktlinjen gick mellan regeringssidan, M, KD och L med stöd av SD, och oppositionen. Annie Lööf riktade sin tyngsta kritik mot Johan Pehrson och hävdade att Liberalerna punkt efter punkt genomför Sverigedemokraternas politik. Magdalena Andersson använde uttrycket slottsavtal mot regeringen, och Per Bolund kallade regeringsunderlaget de brunblå.
Ulf Kristersson försvarade omläggningen med att regeringen vann valet och nu lägger om politiken. Jimmie Åkesson motiverade SD:s migrationslinje med att Sverige måste vara bäst eftersom landet varit sämst i decennier. Johan Pehrson kopplade den stramare migrationspolitiken till att skolbarn tränar inrymning på grund av skjutningar, och Ebba Busch bemötte Bolunds kritik med att verkligheten var skälet till att de rödgröna inte fick förnyat förtroende.
